En synd och ett löfte

     Hans händer darrade när han försiktigt sträckte sig mot den lilla drakungen som låg i Isashais händer. Isashai skrattade till och lade försiktigt, men bestämt byltet i hans händer.

     "Ibland är du alldeles för försiktig, broder Soras", sa hon med sin klara stämma. "Så ömtåliga är inte drakar."

     Soras gav henne en plågad blick. Isashais kropp påminde mycket om en drakes, men utan vingar. Hon gick alltid upprätt på två ben och inte fyra som drakarna oftast gjorde. Hon var slankare bygg än både Soras och Sharos, men hennes långa hals gjorde henne lite längre än de två. Hennes nos var inte lika spetsig som drakarnas och påminde mer om en ödlas. Även om hon hade två hål för näsa, använde hon oftast sin kluvna tunga för att 'smaka' på dofterna. Hennes ögon var gula, och som hos alla tianerna var hela ögat gult. Hennes blåa skinn glittrade svagt i solskenet. 'Den blå ödlan' var ett smeknamn som hon hade fått. Över kroppen hade hon ett tygstycke i grönt.

     'Den svarta tjuren' kallades Soras själv. Han hade svart skinn istället för Isashais blå. Han var stor, mycket stor. Drakarna brukade se honom som långsam och trög, men det var för att han oftast tog sig varsamt fram och tänkte igenom allt han skulle göra. Han hade två stora horn som stack upp bakom öronen, vilka stack upp en bit och som han kunde vrida en aning för att kunna uppfatta vart olika ljud kom från. I stället för nos som Isashai och Sharos hade han en mule. Det enda klädesplagget han bar var ett höftskynke i svart. Smeknamnet 'tjuren' hade han fått för att han påminde mycket om de stora växtätande tjurarna som vandrade på de stora slätterna strax norr om drakarnas områden. Men han var inte någon växtätare själv, ibland jagade och åt han kött också.

     "Är hon inte vacker?" sa Isashai och strök ömt över den lilla drakens huvud.

     Soras såg ner på ungen som låg i hans stora svarta händer. Även draken var blå, den första draken han någonsin sett som haft blått skinn. Den öppnade sömnigt ögonen och blå ögon mötte hans gröna. Drakungens föräldrar stod bara några steg bort och stoltheten brottades med oron över att deras unge inte var hos dem eller Isashai.

     "Kan jag verkligen hålla henne så här?" frågade Soras med sin mörka röst och sneglade bort mot drakarna.

     "Du oroar dig alldeles för mycket, broder Soras", sa Isashai med ett skratt.

     "Men det är dina barn, syster Isashai", envisades Soras. "Du måste vara försiktig med vad du har skapat."

     Varken han själv eller Sharos hade lyckats med det som Isashai gjort. Skapa liv. Isashai hade skapat drakarna, en intelligent varelse som kunde kommunicera på ett helt annat sätt än andra varelser. Alla andra djur som vandrade i världen hade utvecklats naturligt.

     "Barnen klarar sig bra på egen hand, broder Soras", svarade Isashai och klappade honom på kinden. "Det enda jag behöver göra nu för tiden är att se efter deras avkomma. De behöver mig inte på samma sätt längre."

     Soras förstod inte vad hon menade. Han såg ner på draken i hans händer igen när den gjorde ett litet ljud. Han log försiktigt mot den.

     "Vad kallar dem henne?" frågade han.

     "Lilla gudinnan", sa Isashai med ett skratt. "Eftersom hon har blått skinn som jag."

     Han kunde inte låta bli att skratta. Den lilla ungen i hans händer stirrade upp på honom.

     "Nå, det är väl ett passande namn", skrockade han. "Men de får allt komma fram med ett riktigt namn åt henne snart."

     Isashai skrockade åt honom och tog varsamt tillbaka en den lilla draken. Hon bar tillbaka den till de väntande föräldrarna. "Ta väl hand om den lilla åt mig, barn", sa hon på drakarnas språk.

     "Det skall vi göra, Moder Isashai", svarade hanen och böjde lätt på nacken. Han vände sig mot Soras och nickade igen. "Mäster Soras." Sedan vandrade dem bort till resten av deras familj som stod och väntade på dem. Soras lyfte handen till hälsning när de vandrade bort. Isashai såg efter dem en stund, sedan knäppte hon händerna bakom ryggen och såg upp mot himlen.

     "Drakarna är mer öppna mot dig än Sharos, broder Soras", sa hon plötsligt. "Han kommer hit ibland för att hälsa på mig, men han förblir ett mysterium för drakarna. Han är avvaktande mot dem, men ändå nyfiken. Nästan som om han inte vet vad han ska göra när han är bland andra levande. Inte som du. Du berättar historier för dem och leker med dem när du kommer ner med dina djur."

     "Sharos har alltid varit lite egen", sa Soras och lyfte upp sin stora yxa som låg på marken. Den använde han oftast till att hugga ner träd, men ibland även för att jaga. "Du vet hur tigern är."

     'Den vita tigern' var vad Sharos kallades. Istället för skinn som Soras och Isashai hade han vit päls med svarta stänk över kroppen. Huvudet var runt och två korta spetsiga öron. Hans ögon sken svagt rött. Nosen var kort och långa vita morrhår stack ut från den. Ur mungiporna stack två långa vita tänder ut, nästan hela vägen ner till hans haka. Han höll sig ofta för sig själv långt uppe i norr, alldeles vid gränsen till islandet. Han påstod att han höll ett öga på isen så den inte skulle överraska dem om den började röra sig söderut.

     "Jag visade upp lilla gudinnan för honom igår", sa Isashai. "Han tittade bara kort på henne, lade sin stora hammare över axeln, muttrade något och gick sedan."

     "Var han här?" undrade Soras. "Att han inte väntade på mig. Jag har inte sett honom på nästan två år."

     "Det var första gången på tre år som han kom ner hit. Han ville ha svar sa han."

     "Svar..." Soras tvekade. Han visste vad Sharos ville veta. Både Sharos och han hade inte lyckats komma på hur man skapade liv, och båda ville ha egna barn att se efter. Säga vad man vill om Sharos, men han var ensam och han tyckte inte om det.

     Isashai såg sig om över axeln och skrattade till. "Åh, jag tror att han är på väg för att träffa dig, broder Soras", sa hon och vände sig om. "Ni ska få undersöka mina barns sinnen. Men enbart vuxna drakar och om de kommer frivilligt till er. Jag har redan sänt bud om frivilliga att hjälpa er."

     Soras log brett och lade sin stora yxa över axeln. Han skulle äntligen få skapa egna barn. Isashai log vänligt mot honom.

     "Kom bara ihåg, La'soras'tian", sa hon allvarligt. "Att ni är försiktiga. Ett sinne är oerhört känsligt."

     "Vi ska vara försiktiga, Na'isashai'tian", sa han och log stort.

 

     Soras vrålade av smärta när Isashai krossade hans mule och tryckte in den. Han försökte gripa tag i hannes händer och knuffa bort henne, men hon slog bort hans händer häpnadsväckande lätt och fortsatte att slå vansinnigt mot hans sargade ansikte. Han ropade hennes namn, men fick bara skrik och rytande till svar. Hon hade blivit lika galen som drakarna. Hur hade det kunnat ske?

     En drake kom och lyckades slita henne bort från honom. Den försökte få kontakt med den galna tianen, men Isashai morrade högt och bet sedan draken i halsen. Blodet sprutade från såren och rann ner för drakens hals. Den gjorde några ryck innan den sjönk död ner i gräset.

     "Syster Isashai!" ropade Soras och blodet sprutade ur hans mun när han talade. Hans en gång mörka röst var ännu mörkare och raspigare på grund av hans skador. Det gjorde ont att tala.

     Hon vände blicken mot honom igen och han ryggade undan. Det fanns bara vansinne i hennes gula ögon. Den en gång så älskvärda och givmilda Isashai fanns inte längre. Hon var borta. Soras kände tårarna som rann ner för hans kinder. Hur kunde detta ske?

     Han och Sharos hade orsakat detta medan de undersökt drakarnas sinnen. Bara för att de själva ville skapa egna barn som Isashai. Det hade gått långsamt. Sexton år innan den första galenskapen hade visat sig, men Soras hade genast förstått orsaken. Men hur hade den kunnat sprida sig till Isashai? Var hennes sinne sammankopplat till alla drakarna?

     Isashai vrålade och kastade sig mot honom. Han fick tag i hennes händer, men hon blåste genast eld i hans ansikte. Han skrek av smärta och släppte henne för att skydda sig. Då grep hon tag i hans horn och började dra i dem. När han försökte ta tag i henne blåste hon mer eld över honom. Han vrålade ännu högre när hon började vrida hans horn.

     "Soras! Isashai!"

     Sharos dundrade in i sidan av Isashai och fick bort henne från Soras. Hans vita päls var täckt av blod. I famnen såg Soras att han höll en död drakunge. Försiktig lade han ner draken och vände sig mot Soras.

     "Hur är det, broder Soras?" frågade han oroligt. "Kan du stå upp?"

     "Vad har vi gjort?" grät Soras med rosslande röst. "Broder Sharos, vad har vi gjort? Isashai, hon..."

     Sharos lade en hand på hans huvud. Soras ryggade tillbaka av smärta. Sharos grinade illa vid hans reaktion och rätade på sig. Han höll ut sin hand och hans stora hammare kom flygandes till honom. Blod droppade från den. Soras undrade hur många drakar han hade tvingats döda med den. Själv hade han dödat tusentals med sin yxa, medan han försvarat sig.

     "Syster Isashai", ropade Sharos. "Jag vet att du finns där inne. Snälla kom tillbaka till oss."

     Med ett rytande störtade Isashai mot Sharos. Han skakade sorgset på huvudet och höjde sin hammare. Med full kraft träffade den deras syster i bröstet och Soras kunde höra hur hennes bröstben krossades. Blod sprutade ur hennes mun vid träffen och hon flög iväg över fältet. Tre gånger studsade hon innan hon slutligen låg stilla. Sharos föll ner på knä i gräset, släppte sin hammare och gömde ansiktet i sina blodiga händer.

     Soras kämpade sig upp på fötter och stirrade på scenen framför honom. Det gjorde så fruktansvärt ont i ansiktet och i hornen. Han rörde lätt vid hornen. Isashai hade vridit dem så de nu låg mot hans kinder, ramade in hans ansikte, istället för att peka upp mot himlen. Han hostade upp blod och spottade på marken. Staplande gick han förbi den gråtande Sharos och sjönk ner på knä intill Isashai.

     Hon andades fortfarande och ögonen for fram och tillbaka över himlen. Soras lyfte försiktigt upp henne och lade henne i sitt knä. Hon drog ett rosslande andetag och fixerade sin blick på honom. Vansinnet fanns där, men sjönk sakta bort.

     "Broder Soras", viskade hon. "Förlåt mig, broder Soras."

     "Det är mitt straff", sa han enkelt. "För vad jag gjort dig och dina barn."

     "Barnen."

     "Alla är vansinniga, syster Isashai."

     "Nej, inte alla", flämtade hon. "Alla har inte blivit ännu. Tre bröder flyr norrut... Deras sinnen är bara dunkla..."

     "Norrut", sa Sharos tyst och kom fram till dem. "Jag far efter dem. Kanske kan jag hjälpa dem att hålla vansinnet borta. Jag skall ta hand om dem för dig, syster Isashai."

     Sedan vände han om och vandrade iväg över det öde fältet. Döda drakar och djur låg överallt. Hela Soras hjord med kreatur var borta. Han såg ner mot Isashai igen när hon hostade till.

     "Lugn, syster", sa han. "Allt kommer att bli bra. Du behöver bara ta det lugnt."

     "Snälla, broder Soras", viskade hon desperat. "Hennes sinne är klart. Hon är inte drabbad."

     Soras såg oförstående på henne.

     "Den lilla kan hela dem andra", fortsatte Isashai. "Snälla... Hitta henne... Skydda henne... Den lilla gudinnan... Hitta min lilla Diriska."

     Det ryckte till några gånger i henne innan hon sjönk i hop i hans famn. Livet slocknade i hennes ögon. Soras drog försiktigt handen över hennes ansikte och lade henne till rätta på marken. Han samlade i hop stora stenar och byggde henne en ståtlig grav. Marken skakade flera gången under tiden han byggde, nästan som om jorden själv beklagade över hennes död.

     När han var färdig såg han sig om och undrade var hennes svärd var någonstans. Det hade försvunnit under striderna, men han visste inte var det tagit vägen. Han vände sig åter mot graven och såg sorgset på den. Han hostade till och fick mer blod i munnen. Den här gången svalde han det. Så lade han armarna i kors över bröstet och bugade djupt för graven.

     "Jag skall finna henne, Na'isashai'tian", sa han högtidligt. "Jag ska skydda henne och vägleda henne."

     Så vände han sig om, plockade upp sin yxa och Sharos hammare och vandrade bort från fältet och graven där han lagt sin syster till vila.

 

     Lasoras öppnade sina ögon och stirrade ut i mörkret som var Labyrinten. Han satt på den tron som en gång tillhört demonfursten Ka'Shar. Han gned sig om ögonen och undrade varför han drömt just den drömmen. Det hade han inte gjort på många, många år. Han undrade vad som väckt honom när ett stön hördes bakom tronen. Han vred sig om och såg över axeln.

     Högt uppe på väggen hängde en alv med armarna ovanför huvudet. Alven hängde naken och huvudet hängde mot bröstet. Han verkade sova han med. När Lasoras reste sig upp lyfte alven på huvudet och stirrade trotsigt på honom. Lasoras ignorerade honom och undersökte istället magin som fängslade alven. Han kände inte igen den. Han undrade kort om han skulle be Sharos komma ner hit och ta en titt på mannen. Men han förkastade den idén nästan omedelbart.

     Han vände alven ryggen och gick tillbaka till tronen och satte sig. Varelsen som låg till höger om tronen rörde sig en aning, men blev strax stilla igen. Än hade Lasoras inte gett order om att gå.

     Lasoras ägnade lika lite uppmärksamhet mot varelsen bredvid tronen som alven på väggen. Hans blick föll på de två väldiga vapnen som stod lutade mot väggen intill grottans ingång. Den ena var hans egna stora yxa, den andra var en stor hammare som en gång tillhört Sharos, men efter striden mot Isashai hade han kastat undan den och Soras tagit hand om den.

     "Soras", muttrade Lasoras med sin raspiga röst. "Hur många år har det gått sedan jag förkastade det namnet?"

     Han reste sig igen och gick fram till vapnen. En gång i tiden hade de inte används som vapen, utan som verktyg. Men den tiden var även den för evigt borta. Han rättade till det brutna svärdet som han bar vid sin sida. Så förvånad han blivit att finna det i en ängels hand, Isashais svärd. Nu var det brutet och obrukbart, men han bar det med sig för att påminna honom om hans synd. Han grep tag i yxan och lade den över sin axeln. Han såg en stund på den väldiga hammaren, så grep han tag i skaftet om den också.

     "Tiden att stå i skuggorna är över, broder Sharos", sa han med ett bistert leende. "Om barnen skall överleva detta måste vi stå på slagfältet med dem. Braeska."

     Varelsen bredvid tronen reste sig upp och klev fram i det dunkla ljuset. Det var en marulak, större än någon annan. Människorna kallade dem demonvargar på grund av deras utseende. Som en storvuxen varg, men med svart skinn istället för päls och skinande ögon.. Braeskas ögon var gröna, liksom Lasoras egna. Hon saknade överläpp, då hennes vita, vassa tänder var synliga. Hon var en mycket intelligent varelse, och hennes sinne var rent, inte svart som demonernas vanligtvis var. Det var unikt, Lasoras hade förundrats över det när han fann henne som liten för lite mer än tvåhundra år sedan.

     "Det är dags", sa Lasoras och vände henne ryggen. "Var redo när jag kallar."
     Hon jamade till svar. Lasoras slöt sina ögon och sökte efter Ma'sharos'tians ande. Han visste att det skulle vara strider där han var, så han var tvungen att hitta honom. När han fann den andres ande kunde han inte låta bli att le bistert. Det var exakt samma plats som deras kamp mot Isashai utgjordes för så många år sedan. Lasoras undrade om den nya draken fanns på samma plats. Han frammanade porten och började gå genom den.

     "Har jag äntligen funnit dig?" viskade han. "Är det verkligen du, lilla gudinna?"

     Portens ljus sköljde över honom och ljudet att strider hördes. Rop och barnskrik blandades med dödsskrik och vrål från demoner. Han blinkade undan det bländande ljuset och stirrade ut över en stad i lågor. Framför honom stannade tre stora taurer förbluffat när de fick se honom. Bakom honom hörde han flämtningar och överraskade rop.

     "Lasoras", viskade en kvinna bakom honom.

     Lasoras höjde Sharos hammare och lät den falla över den närmaste tauren. Dess huvud krossades som en rutten melon. Sedan klöv han nästa taur ner till midjan med sin stora yxa. Den återstående tauren darrade av skräck när den såg på honom. Lasoras flinade elakt mot den och slog ut med armarna.

     "Jag har anlänt!" vrålade han ut över staden. "Kom och möt mig, små demoner! Möt er skapare! Jag skall förgöra er alla!"