Ett möte vid Draktands fot

     Samare låg helt stilla bland buskarna och såg på hjorten som lugnt åt av buskaget bara några steg framför honom. Det var en stor hjort, med stora horn. Om Samare gjorde ett litet misstag skulle hjorten kunna skada honom. Försiktigt drog han sig närmare kanten av buskarna. Vid ljudet av prasslet lyfte hjorten huvudet och Samare stelnade till.

     Djuret framför honom vred på huvudet och såg mot hans gömställe. Ena örat vred sig en aning när den försökte uppfatta fler ljud och dess näsborrar vidgades för att finna dofter som kunde betyda fara. Samare låg helt stilla och bara tittade på sitt byte. När den inte kunde finna något underligt runt sig, återgick den till att äta. Samare låg still och lyssnade på ljudet av dess ätande.

     Korkade varelse, tänkte han. Att vara så lugn, trots att berget med de stora finns alldeles i närheten. Han tryckte undan viljan att fnysa högt och lät blicken glida mot bergstoppen som skymtade genom trädens löv. Där uppe bodde Lindramas och Sultan, de två stora. De två sista stora drakarna som ännu var i livet. Hjorten hade säkerligen inget att frukta från dem båda. De for säkerligen hellre till det stora boet som människorna byggt till sig för att få mat. De åt gärna maten som människorna lagade. Samare undrade om de någonsin jagade själva längre.

     Han såg mot hjorten igen och grymtade surt. Den var borta. Med en morrning reste han sig upp och gick fram till platsen hjorten stått på. Han sänkte sitt stora huvud och luktade på marken där den stått. Samare lyfte huvudet och fick syn på djuret som stirrade på honom. En stund stirrade dem bara på varandra, sedan spratt hjorten till och flydde från platsen. Samare såg surt efter den där den skuttade bort. Det skulle inte bli någon hjort för honom i dag. Kanske skulle han bege sig tillbaka till byn igen. Ama hade säkerligen gjort mat till honom också. Han tyckte inte om människor, men Ama var speciell. Det var den enda som han lät rida på hans rygg. Den första människa som han faktiskt tyckte om på nästan hundra år.

     Mariselle var den första människa som han någonsin låtit rida på hans rygg. Det var nästan hundra år sedan nu han hade gått in i byn Olasi. Då hade han varit svårt skadad och inte sett någon annan utväg. Mariselle hade han träffat på några år tidigare då hon helat hans kind. Hon hade inte lyckats helt och nu fanns ett långt ärr, som gick från mungipan upp till ögat. Den dagen han vandrade in i byn, var hon den enda han hade låtit komma nära honom den där dagen. Flera av byns dvärgdrakar hade försökt komma emellan Samare och Mariselle den dagen, men hon hade bestämt föst undan dem alla. Samare hade blivit överraskad över hennes beslutsamhet att få komma fram till honom. Sedan den dagen blev hon hans ryttare och ingen annan.

     Samare suckade sorgset och lyfte blicken mot himlen. Han saknade Mariselle. Han hade blivit chockad över hur korta liv människorna hade. Mariselle hade varit byns helerska och aktad av alla i byn. Till och med folk utanför byn kom till henne för att bli vårdad. När hon dog hade han legat utanför hennes grotta, hus kallade människorna det, i tre dagar och sorgset försökt komma på vad han skulle göra. Han hade inte tyckt om den nya helerskan, men slutligen tillät han henne att rida på honom.

     Samare ruskade på sig och lät tankarna komma tillbaka till nuet. Det var minnen nu. Nästan hundra år hade gått sedan han gick in i byn. Han hade ändå inte lämnat sin riktiga familj. Olasi blev helt enkelt en del av deras område. Då och då kom Narika förbi med familjen för att se hur han hade det. Ingen i familjen kom in i byn givetvis. Med korta visslingar signalerade Narika och de andra att dem kommit. Då vandrade Samare ut ur byn för att träffa dem. Han vände sig österut, mot Olasi, och undrade kort var familjen höll hus just nu när han började vandra.

     Han nådde en glänta och såg upp mot den molniga himlen. Han muttrade surt om att flyga genom regn. Samare slog ut vingarna och skulle göra ett hopp upp i luften när han stelnade till. Han vred på huvudet och såg mot berget igen. Det hördes något från skogen.

     Snabbt slog han ihop vingarna igen och skyndade sig mot träden. Med  hjälp av sina kraftiga klor klättrade han kvickt upp för ett kraftigt träd. Sedan hoppade han smidigt och tyst till ett annat, och sedan vidare till nästa. Varje gång stannade han för att lyssna. Vad var detta för ett ljud? Han kände igen det, men kunde inte komma på var han hört något liknande tidigare.

     Ett prasslande under trädet han var i fick honom att stanna upp. Han såg ner och fick se en människa som skyndade fram mellan träden. Samare följde den med blicken, den försvann bort från ljudet. Samare funderade kort om han skulle följa efter människan, men ljudet längre in i skogen fick honom att fortsätta.

     Plötsligt kände han lukten av blod och han saktade ner. Ljudet var mycket närmare nu och nu kände han igen det. Det var ljudet av en människounge som grät. Han hade hört det många gånger i Olasi. Han hade till och med själv varit orsaken till en del ungars gråt genom tiderna. Han rörde långsamt på huvudet och vädrade i luften. Så stäckte han på halsen och stirrade mot en plats, fyra träd bort. Det låg något där.

     Långsamt klättrade han ner för trädet. När han stod på marken resta han sig upp på två ben och sträckte på halsen samtidigt som han drog in dofterna runt omkring honom. Doften av blod låg stark här. Människoblod. Han tog några steg fram. Han kunde urskilja doften av två människor, en vuxen och en unge. Han sjönk ner på alla fyra igen och tvekade. Vad skulle han göra nu?

     Så började han försiktigt gå framåt. Gråten ekade mellan träden. Samare stannade bara tre steg från det träd han sett innan. Han stirrade bistert mot det. På marken låg en människa, en hona. Alldeles bredvid henne låg ett litet bylte. Samare kunde höra de ansträngda andetagen från honan. Hon hade inte långt kvar. Samare gick sakta framåt och en kvist knäcktes när han trampade på den.

     Hon lyfte på huvudet och såg på honom. Hon spärrade upp de bruna ögonen en aning när hon fick se honom. Blod rann från hennes mungipa och hon höll krampaktigt om magen med ena handen och den andra utsträckt efter byltet. Samare lät blicken glida över mot byltet, det var där gråten kom från. Sedan såg han mot honan igen.

     "Inte mitt barn", flämtade hon med tårar rinnande ner för kinderna. "Mitt barn..."

     Samare lutade på huvudet och stannade. Människan måste tro att han var ute efter att få ett enkelt mål mat. Att doften av blod lockat honom till dem. Nå, det var ju delvis sant. Men drakar åt inte människor, de smakade inte gott. Han undrade hur han skulle visa att han inte ville något ont. Han visste att han alltid såg bister ut och ärret på hans kind gjorde att det såg ut som om han log elakt. Han lyfte ena handen, honan drog sig kraftlöst närmare ungen.

     "Samare", sa han med så vänlig röst han bara kunde och lade handen mot sitt bröst. Nog skulle väl människan förstå. Långsamt fortsatte han tala på drakarnas språk. "Jag skall inte skada dig eller din unge. Jag vill hjälpa." Han sträckte fram sin hand mot henne och försökte att inte se så bister ut.

     "Samare?" flämtade honan. Hon fick tag i byltet och lyckades dra det till sig. Hennes ögon hade så svårt att fokusera på Samare att han undrade om hon verkligen kunde se honom. Men hon sträckte ut sin fria hand mot honom.

     Försiktigt kröp han fram till henne och lät henne röra vid hans nos. Hon gav honom ett kraftlöst leende när hon darrande drog tillbaka handen. Hon försökte sätta sig upp, men föll ner igen. Hon höll nästan på att tappa den gråtande ungen. Samare tvekade kort innan han rätade på sig och hjälpte henne att sitta mot trädstammen. Människans läppar darrade och mer blod rann ur hennes mun. Hon stirrade upp på honom och han mötte hennes bruna ögon. Hon lyfte sin hand igen och lade den blodiga handen mot hans kind.

     "Jag trodde aldrig jag skulle få se en drake", viskade hon och kippade efter luft.

     Hon tog bort handen från hans kind och tog lyfte fram byltet mot honom. Samare såg fundersamt ner på det. Gråten började tystna då ungen började somna. Draken lyfte blicken och såg på honan igen. Hon log kraftlöst mot honom.

     "Samare", viskade hon. "Detta är Mira. Snälla Samare, rädda mitt barn. Låt henne inte dö här med mig. Låt inte hennes far mörda henne också."

     Tvekande tog Samare emot ungen och såg ner på den. Honan lade återigen sin blodiga hand mot hans kind. Han mötte hennes blick. Hennes läppar rörde sig. "Snälla", viskade hon flämtande. Sedan föll hennes hand ner mot marken och hennes huvud föll mot hennes bröst. Sakta välte hon åt sidan. Samare följde hennes fall med blicken. Det var första gången han sett en människa dö på det viset. Han kunde inte låta bli att undra över vad hon hade haft för namn.

     Byltet i hans händer gnydde till och han såg ner på det. Nu hade det somnat helt och sov den utmattades sömn. Han funderade på vad han skulle göra nu. Vad skulle han göra med en människounge? Han tyckte inte om människornas ungar. Dem var stökiga och förde bara en massa oväsen. Drakungar visste att man inte skulle föra mycket oväsen. Sånt kunde locka till sig fiender eller annat som kunde döda dem.

     Han lade försiktigt ner byltet på marken och puffade sedan på honan, som låg på marken, med nosen. Hon var verkligen död. Samare såg helt kort på den sovande ungen. Han reste sig upp på att fyra och gick några steg bort. Sedan började han gräva i den hårda jorden. Människor brukade gräva ner sina döda. Med sina kraftiga klor fick han ganska snart fram en tillräckligt djup grop. Han lyfte sedan försiktigt den döda människohonan och lade ner henne i gropen. Där efter fyllde han igen den igen.

     När han var färdig vände han sig mot människoungen som sov en liten bit bort. Fundersamt gick han fram till det lilla byltet på marken och såg ner på det. Han funderade på att bara lämna det där. Men honan hade bett honom rädda den. Hon hade till och med talat om dess namn. Samare lyfte upp byltet och satte sig ner.

     "Mira", sa han lågt och såg ner på ungen. Han luktade på den, en liten hona. "Mira... Vad ska jag göra med dig?"

     Han lyfte blicken och såg mot berget framför sig. En väldig skugga gled över himlen mot toppen. Sultan hade kommit hem. Samare undrade om Lindramas också var där. Han höll försiktigt i den lilla människan när han reste sig upp på bakbenen. En drake föredrog att gå på alla fyra, men hade inga problem att gå på två ben. Han började gå mot berget. De två stora skulle kanske kunna hjälpa honom.

     När han lämnade skogen bakom sig och började gå uppför berget såg han åter ner på ungen som sov i hans famn. "Mira", sa han sakta och luktade på henne. Ungen öppnade sina ögon och såg på honom med stora bruna ögon. Han stannade till och såg tvekande på henne. Sakta sänkte han ner huvudet mot henne och luktade på henne igen. En liten hand rörde hans nos. Han ändrade sitt grepp om henne och lyfte upp henne framför sig. 

     "Mira", sa han och lade försiktigt sin panna mot hennes. "Jag är Samare. Det är så här en drake hälsar på de sina."

     Hon lade sina små händer på hans huvud och gjorde något jollrande. Samare skrockade och drog undan sitt stora huvud från den lilla människan. Han såg muntert på henne och hon log tillbaka mot honom.

     "Mira, min unge" sa han och fortsatte sin väg uppför berget.